Den svenska rasismdebatten präglas av att din bakgrund eller din hudfärg inverkar på om du får komma till tals eller inte. Ofta är det överordnat konkreta åsikter och argument. En vit, kristen europé anses till exempel inte kunna sakligt bidra till debatten, efters
om de inte förstår problemet med sin privilegierade bakgrund. Istället är det ofta färgade minoriteter som lyfts fram som antirasister. Ett problem är att antirasister ofta gör gemensam sak med rasister i att man delar upp människor efter hudfärg, trots att det är sådana tanker de i själva verket borde arbeta för att förgöra. Typexemplet är att de som går emot den rådande ordningen, till exempel en invandrare eller en mörkhyad som stödjer SD, ofta hånas offentligt.
Vad som glöms bort i den svenska debatten är att en stor andel av den grövsta rasismen i Sverige är utlandsfödda som är rasistiska mot andra utlandsfödda, bland annat ute i förorterna. Något som heller inte får någon uppmärksamhet är rasism mot svenskfödda, trots att det också inträffar över landet. Sanningen är att diskussionen om antirasism och rasism i media måste breddas och man måste arbeta med verklig förändring istället för att enbart eftersträva politisk korrekthet.
