Hur antirasismen splittrar Sverige

Den antirasistiska retoriken i Sverige har länge saknat nyanser och verklighetsförankring. Ofta målas Sverige upp som ett av de mest rasistiska länderna i Europa. Partier och organisationer på vänsterkanten hävdar ofta att landet redan tagits över av ”rasister”. Om det inte var för dem skulle de onda krafterna härja fritt och demokratin skulle kollapsa. Enligt dem är alla som röstar på Sverigedemokraterna (SD) rasister, fascister, nazister eller något annat begrepp som de sällan förstår innebörden av. Frågan är om deras inriktning ens hjälper i kampen mot den verkliga rasismen?

Trots allt har SD runt 20 % av väljarstödet i Sverige och alla deras väljare är knappast rasister. Faktum är att Sverige redan är ett av de mest toleranta och antirasistiska länderna i hela världen. Samtidigt går det att förstå varför de mest radikala antirasisterna aldrig vill lyfta fram sådan information. Tänk om ett parti som arbetade för jämställdhet och kvinnors rättigheter lyfte fram att Sverige är ett av de mest jämställda länderna? Att ge en korrekt verklighetsbeskrivning skulle inte göra deras opinionssiffror någon tjänst. Attityderna kring människors lika värde formas ofta redan i ung ålder och föräldrarna har ett stort ansvar. Hos Bigbaby hittar du allt du som förälder behöver till dina barn.

Varför är allting så svart och vitt?

I Sverige har migrationspolitiken gått så långt att om en politiker hävdar att Sverige borde ha samma nivå på invandringen som resten av EU eller att invandring kan leda till problem med brottslighet, då är personen en inbiten rasist. Den som funderar närmare inser hur orimligt allting är. Ett litet land kan aldrig ta emot tillräckligt med invandrare för att ens göra någon större skillnad. Visst kan Sverige agera som en moralisk förebild, men inte till vilket pris som helst. Den moraliska överhögheten och avsaknaden av självkritik och nyanser, har bara lett till konflikter och ett polariserande synsätt.

Låt oss heller inte glömma bort att det finns djupa problem på andra kanten. Det finns högerextremister i Sverige som hävdar att landet redan tagits över och att infödda svenskar riskerar utrotning inom en snar framtid. Det saknar givetvis också verklighetsförankring. När båda sidor hela tiden överdriver problem och drar dem till sin spets, blir det lättare att förstå varför Sverige känns mer splittrat än på längre.

Finns det någon lösning?

Vad antirasistiska aktivister bör fundera över är åtminstone hur man inte ska agera. Att godtyckligt kalla människor för rasister eller att Sverige är dominerat av rasism är antagligen inte en väg framåt. Att blunda för verkliga problem i det svenska samhället är heller ingen väg framåt. Den kanske mest alarmerande utvecklingen är att lösningar ofta förkastas om de råkar komma från de politiska motståndarna. Antirasister som generaliserar breda grupper och avfärdar alla som inte håller med dem som någon form av rasistiska monster, de lär bara skapa ökade motsättningar. Vad landet behöver är istället ökad sammanhållning och en mer nyanserad samhällsdebatt.